Aj!

Tänkte bara ta ett litet benpass o en stund i bastun igår efter en lååååång arbetsdag (arbetsplatsträff på kvällen...). Men ack så illa det kan gå snabbt!

Knäböj med enbart stångvikt (20kg) som avslutande benövning för passet (ja, jag hade ju tänkt lägga på vikter efter några uppvärmnings set). Sådär på femte hukningen hörde/kände jag en rejäl knakning/sprakning från höger knä... "Lät" som man knäcker en torr gren...
Sätter tillbaka stången så snabbt jag kan i hållaren. Böjer mitt knä för att känna efter, verkar gå fint men fattar att här gäller det att handla snabbt! Så länge man är varm kan man ju liksom röra sig... så snabb som en vessla haltar jag till omklädningsrummet (messar kärestan samtidigt för sympati och för kontakt, jag kan ju behöva hjälp!). Tar mina grejer, snabbt ut till hojen..
Nu börjar benet stela till/göra ont... Aj, aj... hemåt, hemåt...
Fort gick det inte, men envis som jag är så går det! Dock med lite gråt och tandgnisslan... Erkänner för mig själv att jag är livrädd för att skada mig och vara behov av sjukvård där jag ska skäras i/sövas ner... Hu!

Väl hemma kollar jag benet, lite svullet, men ingen synlig blödning... antagligen ingen muskel som gått av (kan ju blöda då tänkte jag).
Kärestan kommer över så fort han slutat sitt jobb. Han vrider, trycker, klämmer och känner. Han snokar på nätet...
Nu har klockan blivit ganska mycket... vi beslutar att inte ge oss av till akuten på kvällen. Jag kan ju få sitta och vänta i flera timmar... dvs halva natten... bättre försöka sova.

Sova gjorde jag inget vidare...

I morse blev jag körd till akuten, sedan fick kärestan "överge" mig för att köra vidare till sitt jobb.
Jag fick inte vänta många minuter efter inskrivningen innan jag blev visad in till ett undersökningsrum.

 Nya modeflugan?

En kort stund senare kommer en ung underläkare in (fy vad utbildat folk är ungt nuförtiden... eller är det jag som börjat bli äldre... befängd tanke!). 
Han frågar, känner, klämmer, vrider och vänder (ungefär som kärestan undersökte knäet/benet dagen innan). Går ut och rådfrågar kollega, kommer in och gör ytterligare några undersökningar som han erkänner att han missat (ärligt, tycker jag).

Blir sen skickad till röntgen, får vänta kanske en kvart innan de kallar in mig.
In och lägga mig på britsen, röntgen av knäet från alla håll och kanter.
Ut i väntrummet igen, inkallad efter en stund. Får besked på att inget syns på röntgen i alla fall.
Läkaren tycker även att knäet känns stabilt (tror inget är av på allvar) överlag. Han säger att ett ligament kan ha fått en reva/spricka/skada. Detta läker sig självt utan bestående men (tror jag på det?).

 I ett av väntrummen

Vi pratar lite om vad jag ska göra nu för att bli bra igen. Inte vila i alla fall. Jag ska röra mig så mycket jag kan, om det inte gör för ont. Information kommer att skickas till min vårdcentral, sedan kommer jag att kallas till sjukgymnast som ska ge mig övningar för att träna upp benet igen.
Fick två veckors sjukskrivning, recept på smärtstillande (som jag väntar med att plocka ut) och en stödstrumpa över knäet, tack och hej leverpastej!

Halta/hasade mig till busshållplatsen och åkte de tre hållplatserna hem (bra att ha nära till sjukhuset!).
Måste säga att jag blivit bra behandlad av alla jag haft att göra med idag!

Min tanke nu är att kontakta någon klinik som är specialist på idrottsskador för en "second opionion".
Men nu vet jag i alla fall att inget som går att se genom röntgen är skadat!

Det är ju inne med "selfies"....

Detta är ju knappast det inlägg jag hade tänkt uppdatera bloggen med.... Men det är aktuellt i alla fall!